Vändagen.

I år har jag haft en väldigt annorlunda vändag. Jag kan inte påstå att jag firat vändagen med så mycket extra under årens lopp, jag försöker komma ihåg mina vänner under årets alla dagar. Men just en dag som idag, tycker jag ändå att det är bra, att det finns en dag dedikerad till alla dem man älskar och bryr sig om. En dag då man kan skänka alla nära & kära en extra tanke. För man glömmer ju så lätt, i vardagen, att hålla kontakten. Att ringa ett samtal, eller skicka ett meddelande. Bara för att. För att man bryr sig.

Idag, på vändagen, har vi följt sambons mormor till sin sista vila. En person som jag tyvärr aldrig hade chansen att lära känna. Men jag var där och var ledsen för sambons skull, och för hans familj. Och för att begravningar alltid är ledsamma.

Men så får det mig också att inse hur skört livet är. Och att man aldrig vet när man kommer förlora någon som står en nära. Att man borde anstränga sig lite mer. Ringa samtalet eller skicka meddelandet, fastän man är stressad. Eller göra det där spontanbesöket fast man egentligen skulle ha miljoner andra saker att göra. Så att man inte behöver ångra något den dagen man mister någon. Så att den dagen inte kommer då det är försent…

Jag känner mig lyckligt lottad. För att jag har så väldigt många fina människor i mitt liv. För att det finns så många som jag vet ställer upp för mig i vått och torrt, natt som dag. För att jag har världens finaste föräldrar. För att jag har en stor härlig släkt. För att jag genom sambon har en till stor fin släkt. Och för att jag har så många underbara vänner. Alla träffar jag inte alla dagar, inte en gång i veckan, inte ens en gång i månaden, men vet ändå att de finns där. No matter what.

Just idag vill jag bara att ni vet att ni alla betyder så mycket. Att jag tänker på er alla och önskar er en fin vändag.

Och en extra tanke går idag, som så många andra dagar också, till min älskade fafa. Den person jag förlorat, som stått mig allra närmast. Och som jag saknar så grymt mycket.
I onsdags var det åtta år sedan du lämnade oss. Efter en hemskt sjukdom som sakta bröt ner dig. Min stora starka famn, som plötsligt inte fanns mer… <3

IMG_6874

Det här blev ett långt och sorgset inlägg, och kanske lite klyschigt. Jag ber om ursäkt för det. Kan ändå säga att jag menar vartenda ord, och att jag önskar att vi inte skulle vara så dåliga på att säga till varandra hur vi känner.

Vill avsluta med en sång som spelades idag, som fastnade hos mig av någon anledning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s